Oj, vilka sköna läsare jag har, och vilket kackel det blev i kommentarerna till min lilla kycklingtävling. Innan vi kommer till väsentligheterna måste jag dock ta itu med förevändningen för detta spektakel, själva påståendena:
George Martin, jag och hans kalsonger sammanstrålade faktiskt i ett omklädningsrum i Oslos konserthus i slutet av 1980-talet. Den fantastiske gentlemannen Martin var där för att dirigera en av de oräkneliga Beatleshyllningskonserter han varit inblandad i, och jag var utsänd av tidningen Arbetet för att referera härligheten. Martin hade lovat mig en intervju, men repetitionerna drog ut på tiden. Inte förrän det var dags att klä upp sig var han klar och bad mig följa med honom till logen. Några minuter senare fann jag mig därför konverserandes denne älskvärde britt iförd endast ett par kalsonger (Martin alltså, inte jag). Han var oerhört vänlig, förekommande och närmast generad över uppmärksamheten, men berättade mycket och gärna om de historiska åren. När han så fått på sig jacketten och övriga persedlar var det dags att knyta skorna. Och han satte sig ned.
Det skulle han inte ha gjort. För sittmöbeln (en sådan där fyrkantig spånskivehistoria som man måste ha gått i skolan på 70-talet för att tro att den en gång har funnits) föll ihop som ett korthus under honom.
”Oh dear”, sa Martin, reste sig, borstade av byxorna och fortsatte samtalet som om ingenting hade hänt.
I slutet på samma 80-tal skulle jag recensera en föreställning med Robert Karl Oskar (tror jag att han kallade sig då) Broberg i Lund. Turnén hette ”Morot” vill jag minnas, och själv tyckte jag nog att jag var rätt fyndig när jag besviket konstaterade att Broberg tappat något av stinget och att föresällningen mer liknande en palsternacka.
Robban var mindre förtjust, och meddelade från morgonläsningen av recensionerna att den överenskomna intervjun var inställd med omedelbar verkan. I haven’t heard from him since.
1980-talet var någon slags guldålder i mina kontakter med folket på parnassen. Vi något tillfälle skrev jag så ofta om Malmös rockstoltheter Wilmer X att jag höll på att bli en del av familjen. Just då hände det sig att Wilmers och Totta Näslunds band skulle spela tillsammans på KB i Malmö, och man tog då tillfället i akt att avverka en fotbollsmatch mellan banden på Limhamnsfältet. Rockarna hade förmodligen inte en susning om graden av uselhet i min bollbehandling, så jag inbjöds att delta. Matchen var inte gammal när jag insåg jag att jag var hopplöst efter, och när Totta förnedrat mig tillräckligt många gånger slutade jag att försöka ta bollen ifrån honom och övergick i stället till att försöka stoppa denne virvelvind medelst fälleben.
Som tur var så var han för snabb för det med.
När det gäller Pappas vapenbärande utanför kungens slott så är även detta fullständigt sant. Som alla, med Salt i spetsen, räknat ut hade jag inte bara kpist utan även uniform: svenska armens högtidsdräkt (hette den m68?) och det handlade alltså om högvakten.
Återstår gör alltså bara påståendet om mitt spionerande på socialdemokraternas intranät. Fullständigt lögnaktigt, men man undrar varför ni trodde att jag var den ende som inte var där …?
Dags då äntligen för juryns väldiga utslag. The winner is …
mattis! Han valsade in, avslöjade lögnen om sossespionerierna (som alltså var påstående nummer två i den ursprungliga listan) och valsade ut igen. Har han några requests rörande receptets innehåll och inriktning så hör han av sig i kommentarerna här. Annars blir det ”Pippi the Pappa Way”.
Jag insåg ju snabbt att det, med de annonserade reglerna, skulle bli en mycket kortlivad tävling det här. Därför gjorde jag som riksdagen emellanåt får för sig att göra: skrev om reglerna.
Inspirerad av kommentatorerna utdelar jag nu helt principlöst ett gemensamt stil-, flit- och skönhetspris till Christina, Salt och Lotten för såväl formuleringskonst som envishet och jävlar anamma, samt en sargad fot. Om jag får kombinera de charmfulla utförandedelarna i era egna förslag så föreslår jag att ni tillagar och avnjuter priset tillsammans. Jag bifogar också två stycken "wild cards" att utdelas till lika många hungriga singelmän, som kan föra Salt och Christina till bordet (och, om tycken uppstår, även ifrån detsamma). Lotten behöver inte fler karlar eller barn eller grannar eller över huvud taget mer löst folk än hon redan har i sitt fullpackade hus, verkar det som.
Receptet för denna spektakulära tillställning specialkomponeras just nu men har redan fått det intresseväckande namnet Singel Cock Gigantica à la Pappa. Fältet lämnas nu fritt för era livliga fantasier och associationer i detta ämne. Själv tvår jag mina händer! (Och tar itu med The Big Bird.)
